Mitt skrivande


Att skriva är ett sätt att leva. Det är ett sätt att få ut alla tankar och känslor som flödar inombords. Alla drömmar och fantasier som föds inuti mig kan realiseras i romanfigurernas personligheter och handlingar där naturmiljöerna skymtar fram som kulisser och gör händelserna mera levande. Känslor kan bli dikter om kärlek, längtan och drömmar.


De senaste årens händelser i världen har bidragit till att mina funderingar mer och mer har övergått till den reella världen och samhällsmönstrets förändring och hur detta påverkar många människors levnadsvillkor och mående. Detta har lett till skrivandet av min senaste bok, den första faktabaserade, med funderingar kring vår hälsa och dess oerhörda vikt och värde för oss och hur vårt moderna samhälle påverkar detta.



Min senaste bok som är faktabaserad och har titeln "Hälsan är viktigast - vår hälsa från ett biologiskt och humanistiskt perspektiv" finns nu på Adlibris och Bokus och snart även som e-bok

Vi människor, liksom alla levande varelser på jorden är utvecklade av, med och i naturen och är avhängiga av vissa grundläggande parametrar och fysiologiska funktioner för att kunna förbli friska och fungera optimalt. Avsaknad av vissa grundläggande parametrar som levande varelser behöver, som har skapats och införts i vår moderna omvärld, sätter oss som biologiska varelser ur spel och belastar våra biologiska funktioner, som sedan ofta leder till obalanser och sjukdom.

Även många av den moderna naturvetenskapens metoder, som tillämpas inom sjukvården för att åtgärda obalanser och sjukdom, förbiser viktiga biologiska system och parametrar. Därför utvecklas det fler och fler avancerade läkemedel och komplicerade undersöknings- och behandlingsmetoder, istället för att skapa grundläggande biologiskt anpassade levnadsförhållanden för levande varelser, inklusive oss människor.

Epigenetik betyder "kontroll över generna" och är läran om hur vår genaktivitet styrs och regleras. Det är bevisat att regleringen av våra gener styrs av signaler från vår miljö. Eftersom våra gener styrs och regleras utifrån epigenetiska principer som avspegalar vår yttre och inre miljö, är det viktigt att tänka på hur vi mår i olika miljöer, varför vi mår på det viset och om så behövs åtgärda detta.

Humanistiska värderingar är viktiga för att kunna tänka sig in i andra levande varelsers situation och mående. Just mer humanistiska värderingar och mer inkluderande tankesätt behövs för att kunna skapa bättre naturlig balans och ett mer välmående liv för oss människor och för alla levande varelser på jorden.


Min spänningsroman "Vilda nätter heta dagar" finns att köpa på Adlibris och Bokus och finns även som e-bok


Efter en plötslig skilsmässa återvänder Alexandra till Cypern för att begrunda den hemska händelse som utspelade sig tjugofem år tidigare och som sedan dess har format hennes liv. Med på resan är även hennes dåvaranade bästis Anne som efter den tragiska händelsen hållit sig undan från Alexandra. Även Alexandras kusin Lena som är Annes arbetskamrat följer med på resan.

Människor från det förflutna träder oväntat fram och nya bekantskaper görs. Den tragiska händelsen ett kvartssekel tillbaka nystas långsamt upp, med konsekvenser som leder Annes liv i en helt ny bana och som även leder till stora förändringar i Alexandras liv.


Min spänningsroman "Den förra sommaren" finns att köpa på Adlibris och Bokus och finns även som e-bok


Christina träffar den mörkhårige Magnus via en dating-sajt. Från att i början ha varit mer tveksam känner Christina hur hon mer och mer dras till den hemlighetsfulla Magnus. Hon anar att han döljer något för henne och nu vill hon tränga djupt ner i hans kärna. När hon märker att Magnus långsamt börjar dra sig undan henne, börjar hon desperat kämpa för att hålla honom kvar. Christina dras mer och mer mot sitt mörka öde och Magnus får hela hennes liv att vändas upp och ner.

I denna spänningsroman skildras Magnus och Christinas först lyckliga men sedan alltmer kaotiska förhållande genom två parallella berättelser. Kronologiskt tar den andra berättelsen vid där den första tar slut.


Min novellsamling "En natt i April" innehåller nio noveller från skilda tidsepoker och miljöer


Människor. Miljöer. Möten. Mänskliga händelser och öden. Livet är outgrundligt och oförutsägbart. Med snabba vändningar och oåterkalleliga beslut. Ibland känns det som om ödet bär oss...


Min novellsamling kostar 150 kr plus frakt. Kan köpas genom att kontakta mig på förstasidan.

Ny dikt


Why can´t we live in peace               2024-04-25


Why do we set the world on fire

Why can´t we live in peace

This is not what people desire

Why have we to accept this

 

Every living thing on Earth

Wants to be alive

Everyone who lives and breathes

Wants to live and thrive

 

So hear this, “big men”, who decides

We want to be alive

If you want war, then go yourself

We want to live and thrive

 

So many people lost their lives

Too many, just in vain

So many people hurt and killed

So many left in pain

 

So hear this, “big men”, who decides

We want to be alive

Don´t sit somewhere safe and hide

Go yourself and die

 

We don´t want to live in war

We don´t accept this

This violence has gone too far

We want to live in peace

 



© Andrea Kontros

Dikterna på denna sida kommer från min diktsamling

"Moln av drömmar"

Många av dikterna är även tonsatta av mig


Min diktsamling kostar 150 kr plus frakt. Kan köpas genom att kontakta mig på förstasidan.

Den jag är


Den jag är är inte den du ser

Den jag är är inte den som mot dig vackert ler

En tillrättalagd yta

Som mig innesluta

Men inuti finns mycket, mycket mer


Den jag är är inte den du tror

Det är så mycket som inte syns men inuti mig bor

Lyckor som flyger

Rädslor som smyger

Ibland är jag liten, ibland är jag stor


Den du ser är inte den jag är

En här av känlor och tankar inom mig jag när

Och alla mina drömmar

Som inuti mig ömmar

Som slocknar, som tändas och som mig framåt bär...





© Andrea Kontros

Minnet av känslan


Minnet av känslan

Att vara dig nära

Stormar genom mina sinnen ibland

Stunder av längtan

Efter dig min kära

Får mitt hjärta att stå i brand


Tider av lycka

Minnen av ljuva stunder

Fläktar och flyger förbi

Mitt hjärta hänrycka

Låt detta ljuva under

Bli i mitt hjärta resten av mitt liv...

© Andrea Kontros

Feelings in my mind 


Feelings in my mind

Feelings I must hide

Feelings that comes to me but I must push aside

Feelings not allowed

Feelings I never show

Feelings that i my heart grow


Ever since I knew you

I have feelings to you

Feelings of a special kind

Wherever I´m going

Whatever I´m doing

You are allways in my mind

And if you knew how much I love you

If you know how much I do

In my heart I belong to you


Feelings in my mind

Feelings I must hide

Feelings that comes to me but I must push aside

Feelings that thrills me

Felings that kills me

Feelings breaking through

Feelings I have for you


There must be a reason

Why I love you every seson

Why I think of you every single day

And when I am lonely

I think about you only

I feel restless when you are away

And if you knew how much I love you

If you knew how much I do

In my heart I belong to you


Feelings in my mind

Feelings I must hide

Feelings that comes to me but I must put aside

Feelings that thrills me

Feelings that kills me

Feelings breaking through

Feelings I have for you


© Andrea Kontros

Kärlek är som vinden


Kärlek är som vinden

Den flyger sin kos

Du kan inte fånga in den

Likt doften från en ros


Kärlek är som havet

oändlig och blå

Den är själva navet

I vårt liv vartän vi gå


Kärlek är som vinden

Den slår dig ned

Den är som havets vågor

Som spolar dig med


Vinden är som havet

Den virvlar och far

Allt i dess väg

Den hejdlöst tar


Vinden är som ödet, den för dig bort

Mot okänd mark, mot okänd ort

Och vart jag än går eller slår mig ned

Vill jag att kärleken ska följa med...



© Andrea Kontros

Det vackraste som finns


Det vackraste som finns

Är blommor som blommar

Det vackraste jag minns

Är vi, ja du och jag

Det vackraste som finns

Är hav, äng och sommar

Det vackraste jag minns

Är du och jag varje dag


Det vackraste som finns

Är bergens branta klippor

Det vackraste jag minns

Är när hand i hand vi gå

Det vackraste som finns

Är skogens ris och sippor

Det är detta som jag minns

Och det ska alltid vara så...


© Andrea Kontros

Tiden


Tiden rinner

Tiden går

Tiden försvinner

Men tiden består


I våra minnen

Finns den kvar

Den formar våra sinnen

Under alla våra da´r


Tiden den mäktiga som formar allt

Tiden den oändliga som finns överallt

Den gör så allting växer, den gör så allting dör

Den låter livet frodas, sedan den sakta allt förgör


Den tränger in i märgen

Den bleker färgen

Den vittrar tegel

Den sliter segel


Vi alla följer tiden

Vi är alla i den

Från den kan vi ej fly

Den finns på jord, i hav, i sky

Och utanför våra gränser

Långt bortom alla stjärnor som glänser


Tiden kommer mot oss

Tiden går från oss

Tiden håller oss i sitt grepp

Tiden är för alla ett begrepp


Den grånar hår

Den läker sår

Den tar bort kraft

Som vi en gång haft


Vi kan inte fly den

Vi får inte sky den

Vi måste leva med den

Och vara förtroliga med den


Vi vet att den finns och vi lider

För den tar från oss allt i alla tider

Sakta men säkert låter den allt förgå

Det är livets gång, det måste vi förstå


© Andrea Kontros

Noveller

Ädelosten        Novell skriven av Andrea Kontros 2024-04-04


”Faan!”, utropade han ilsket medan han slängde igen kylskåpsdörren och rev sig över den kala hjässan. Den rörelsen satt i, fast håret hade försvunnit.

Hon tittade skrämt upp från skärmen där fingrets blodröda lösnagel stelnat till i ett nedtryck. Den återhållna irritationen darrade under hennes avmätta ansiktsuttryck medan hon satte sina gråblå ögon i honom.

”Osten! Var faan har du satt osten!” Hans röst var hög och hes av vrede. Han stod fortfarande bredvid den kromfärgade kylskåpsdörren, den dyra modellen som hon tvunget ville ha, nu röd i ansiktet av ilska. Händerna hängde ner med knutna nävar som darrade.

”Måste du skrika så för ingenting! Osten står framför näsan på dig i kylen”, svarade hon kyligt med det speciella uttalet av varje ord. Uttalet som hon så febrilt kämpade för att få bort men som satt fastetsad i hennes tunga.

Han svarade inget, men öppnade återigen kylskåpet. Tog ett kliv, ställde sig framför den och hans huvudrörelser avslöjade ögnadet igenom alla hyllorna. Sedan vände han sig snabbt mot henne igen och slog ut med händerna. ”Mögelosten! Jag satte den bredvid smöret igår! Var faan har du gömt den?”

Hennes pekfingernagel, som åter klickade på mobilskärmens tangenter, stannade till igen och det lilla diamantsmycket på dess spets gnistrade till i lampskenet. Hennes avmätta ansiktsuttryck fick en sammanbiten underton. Nu började han igen. Hon stod inte ut längre med alla hans idiotiska påhitt. ”Vad skriker du för? Jag har sagt dig flera gånger att dämpa din ton mot mig!” väste hon. Ögonens gråblå nyans mörknade till brungrått. På det konstgjort utslätade ansiktet veckade sig tunna rynkor i pannan, där en blonderad hårslinga trillat ner.

Han suckade tungt. Hon respekterade honom inte. Hon gjorde precis som hon ville. I hans hus! Han hade hjälpt henne från den utsatta situation hon befann sig i och detta var tacken! ”Var i helvete har du lagt mögelosten? Den var ju här igår? Du har väl inte slängt den?” röt han och slog näven i bordet framför henne.

Hon ryggade först till, men reste sig med en gång. Mobilen landade med en lätt duns på bordet. ”Vad tar du dig till? Är du inte klok?”

”Det är väl för faan du som inte är klok! Har du slängt min ost?”

”Menar du den kladdiga lilla mögelbiten? Det var bara en äcklig liten skalk kvar. Behöver du göra så stor sak av detta? Det stinker i kylen av den fortfarande!” Hans äckliga matvanor höll på att gå henne på nerverna. Grönmögelost. Råbiffar och råa ägg. Och oxfilé som var helt rå och blodig i mitten. Magen vände sig på henne vid bara tanken. Hon längtade efter sin mat, den hon var van vid från barnsben. Den mörkröda borstsj-soppans lena doft dök plötsligt upp i hennes näsa och hon såg sin mor i vid, veckad blommönstrad kjol svänga om i det trånga köket. Brödet var fortfarande ljummet, skuret i tjocka skivor på en sliten skärbräda och doften av nybakat mättade luften. Han drämde återigen till kylskåpsdörren så hennes minnen skingrades.

Kylskåpsdörren gick igen med en smäll så hela skåpet darrade. Han blängde med mörk blick på henne och rev sig ilsket i det ansade, grånande skägget. Sedan vände han på klacken och gick med långa kliv ut ur köket. Det gick inte att resonera med henne. Hon var ju helt vild. Som en markatta. Varför hade han fallit för henne över huvud taget? Men då var hon ju tio år yngre. Och han också. Och hon var vacker som en ängel. Kvinnlig, välskapt med den änglalika blonda pagen. Som Marilyn Monroe. Han gillade den typen av kvinnor. Kvinnligt förföriska med oskyldig blick. Senare förstod han att hon inte var så oskyldig som hon låtsades vara.

Han dök ner på sängen i sitt rum, på det slarvigt påsatta mörkblå sängöverkastet, och lade sig raklång på ryggen. Han hade eget rum, som även var hans kontor hemma. För hon ville inte sova i hans rum. Det var ju också bisarrt, för de var ju gifta sedan tio år tillbaka. Att han över huvud taget hade gått med på detta! Han kliade sig irriterat på den nästan kala hjässan där hårstubbet spretade runt nacken.

Han snarkade, det var den ursäkten hon hade kommit med. Och hon kunde inte sova då. Men hon gillade honom inte egentligen. Det hade han förstått redan från början. Hennes avmätthet mot honom hade djupnat med tiden. Hela det här äktenskapet hade varit ett spel för galleriorna. Från hennes sida. Inte från hans. Han hade till och med velat skaffa barn med henne, velat börja om från början med att bilda en ny familj. Det hade varit möjligt för henne då. Men inte nu längre. Men hon ville inte. Hon hade två barn i tjugoårsåldern och det räckte för henne, hävdade hon bestämt.

Så nu satt de här i vars ett rum i varsin ända av huset. De möttes i köket och i vardagsrummet. Pratade lite alldagliga saker ibland. Om sina jobb, om vädret och ibland om båtturer de skulle göra. Det var väl det enda de hade gemensamt. Men han fick passa sig för vad han sa för hon hade humör som en tiger. Och allt skulle vara som hon ville. Han hade renoverat om hela huset. För hennes skull. Inte för sin egen, han trivdes bra som det var. Men hon skulle ha nytt, nytt hela tiden. Nya möbler, ny inredning, ny bil, nya kläder, ny resa. Och till och med nytt ansikte. Det hade hon gjort alldeles nyligen och det var inga småpengar det. Som tur hade hon använt sina egna besparingar för det ändamålet. För där gick gränsen. Och det förstod hon säkert.

Det var det enda han gjorde nuförtiden. Betalde för alla hennes lyxinköp. Och det här var tacken!

Han hörde hennes ljud från köket. Nu reste hon sig från bordet, där hon suttit länge. Hennes steg avlägsnade sig rytmiskt, hon gick mot sitt rum.

 

En doft av tung parfym med blommig underton svävade mot henne när hon öppnade dörren. Hon gillade den doften, den var hennes. Det var hon på något sätt. Hon kunde identifiera sig själv med den doften. Stark, stabil, målmedveten. Och förförisk. Det sista hade hon lyckats med väl under hela sitt liv. Så även med honom, Hasse. Han hade fallit pladask. Då hade hon känt sig nöjd i sin trängda situation. Men det var mer än tio år sedan. Med en suck slängde hon sig på det mörkrosa sängöverkastet.

Då hade hon varit nöjd. Men var hon det nu? På ett visst sätt var hon det. Han var ju snäll och medgiven. Hon fick allt hon ville ha. Men ibland kändes han så enfaldig. Så ytlig och så inrutad. Fyrkantig i sin egen box.

Den vältränade, långa mannen med sin halvlockiga, ljusa hår svävade förbi från minnenas dolda vrå. Han skulle aldrig försvinna därifrån, det visste hon. Det var honom hon tänkte på när hon drömde sig bort. Det var för honom hon hade lämnat allt. Man, hus och barn. Och kommit till detta karga, kalla land. Men han hade inte hållit vad han hade lovat. Efter ett halvår hade hon blivit utslängd från hans hus. Och hon hade ingenstans att ta vägen. Det var då Hasse hade dykt upp. Som räddaren i nöden. Och här satt de nu.

Hon suckade tungt. Var hade hennes drömmar tagit vägen? Om kärlek, glädje och lycka. Han hade slitit dem i stycken med sitt insmickrande tal, livsbejakande attityd och breda leende. Och ändå kunde hon inte glömma honom. Kärleken till honom satt djupt inbäddad i hennes hjärta trots hans enorma svek. Och hon visste att det var han hon alltid skulle längta efter och drömma om.

Hon suckade tungt och svalde. Ofta längtade hon efter något annat. Något nytt. Något spännande och livsbejakande. Ett nytt äventyr. Något som fick hennes känslor att svalla igen. Inte som det här inpyrda grottlivet som hennes och Hasses förhållande hade förvandlats till.

Men hon var inte ung längre. Det måste hon sorgset inse. Och det insåg hon också varje gång hon gick förbi spegeln. Fast hon hade gjort korrigeringen i ansiktet så blev den inte som hon hade önskat sig. Drömmarna hade falerat när bandaget väl kommit av. Hon såg slätare ut, men ändå inte ung. En liten tår banade vägen nerför yttre ögonvrån och försvann mellan de nyblonderade hårstråna.

Men en irriterad handrörelse torkade hon bort tåren och satte sig upp. Inte skulle hon ligga här på sängen och gråta! Sådant tjänade ingenting till, det visste hon.

En snabb blick på guldarmbandsuret från Gucci avslöjade att det snart var kväll. Plötsligt mindes hon sommarnatten i Paris med Sacrés Coers massiva monument i bakgrunden och dragspelsmusiken som svävade i luften. Det var dit de hade åkt på bröllopsresa, hon och Hasse, och det var där han hade överlämnat henne den luxuöst inslagna presenten. Guldarmbandsuret. Den var den första i raden av dyrbara presenter hon fick av honom. Men på sista tiden hade även de sinat.

Men det skulle hon råda bot på. Som nästa födelsedagspresent ville hon ha en långresa till Maldiverna, det hade hon redan bestämt sig för. Och ett set av äkta rosaskimrande pärlor med halsband i flera lager, samt matchande armband, örhängen och ring till.

 

Nu hörde hon honom tassa i vardagsrummet bredvid, sedan överröstade nyhetsuppläsarens sakliga röst de tassande ljuden. Var klockan redan så mycket?

Hon gick ut i köket och slog upp ett stort glas rödvin från bag-in boxen. Satte sig sedan med sin mobil i den andra soffan, tittade med avmätt min framför sig och den blodröda lösnageln började återigen klicka på skärmen.