Mitt skrivande

Att skriva är ett sätt att leva. Det är ett sätt att få ut alla tankar och känslor som flödar inombords. Alla drömmar och fantasier som föds inuti mig kan realiseras i romanfigurernas personligheter och handlingar där naturmiljöerna skymtar fram som kulisser och gör händelserna mera levande. Känslor kan bli dikter om kärlek, längtan och drömmar.

De senaste årens händelser i världen har bidragit till att mina funderingar mer och mer har övergått till den reella världen och samhällsmönstrets förändring och hur detta påverkar många människors levnadsvillkor och mående. Detta har lett till skrivandet av min senaste bok, den första faktabaserade, med funderingar kring vår hälsa och dess oerhörda vikt och värde för oss och hur vårt moderna samhälle påverkar detta.

Min novellsamling "En natt i April" innehåller nio noveller från skilda tidsepoker och miljöer

Människor. Miljöer. Möten. Mänskliga händelser och öden. Livet är outgrundligt och oförutsägbart. Med snabba vändningar och oåterkalleliga beslut. Ibland känns det som om ödet bär oss...

Min novellsamling kostar 150 kr plus frakt. Kan köpas genom att kontakta mig på förstasidan.

Ny dikt

A picture in my hand  © Andrea Kontros          2024-10-08

I do want to know you

I do want to talk to you

But you are just a picture in my hand

I wonder what you´re thinking

I wonder what you´re feeling

All of this I want to understand

Bur you´re floating like a colourful butterfly

Above me in the cloudless and blue sky

Like an alluring mirage far ahead of me

That I can´t reach but can only see

I wonder where you are now

I´m curious and like to know

But you are just a picture in my mind

I wonder what you´re doing

I wonder where you´re going

When I see your face so nice and kind

But you´re floating like a colourful butterfly

Above me in the cloudless and blue sky

Like an alluring mirage far ahead of me

That I can´t reach but can only see

I wonder what you´re goals are

I wonder what it´s like to be a star

But you are just a picture that I see

You pique my curiosity

You activate my fantasy

I wish you knew how much you mean to me…

Why can´t we live in peace               2024-04-25

Why do we set the world on fire

Why can´t we live in peace

This is not what people desire

Why have we to accept this

Every living thing on Earth

Wants to be alive

Everyone who lives and breathes

Wants to live and thrive

So hear this, “big men”, who decides

We want to be alive

If you want war, then go yourself

We want to live and thrive

So many people lost their lives

Too many, just in vain

So many people hurt and killed

So many left in pain

So hear this, “big men”, who decides

We want to be alive

Don´t sit somewhere safe and hide

Go yourself and die

We don´t want to live in war

We don´t accept this

This violence has gone too far

We want to live in peace

Feelings in my mind 

Feelings in my mind

Feelings I must hide

Feelings that comes to me but I must push aside

Feelings not allowed

Feelings I never show

Feelings that i my heart grow

Ever since I knew you

I have feelings to you

Feelings of a special kind

Wherever I´m going

Whatever I´m doing

You are allways in my mind

And if you knew how much I love you

If you know how much I do

In my heart I belong to you

Feelings in my mind

Feelings I must hide

Feelings that comes to me but I must push aside

Feelings that thrills me

Felings that kills me

Feelings breaking through

Feelings I have for you

There must be a reason

Why I love you every seson

Why I think of you every single day

And when I am lonely

I think about you only

I feel restless when you are away

And if you knew how much I love you

If you knew how much I do

In my heart I belong to you

Feelings in my mind

Feelings I must hide

Feelings that comes to me but I must put aside

Feelings that thrills me

Feelings that kills me

Feelings breaking through

Feelings I have for you

Tiden

Tiden rinner

Tiden går

Tiden försvinner

Men tiden består

I våra minnen

Finns den kvar

Den formar våra sinnen

Under alla våra da´r

Tiden den mäktiga som formar allt

Tiden den oändliga som finns överallt

Den gör så allting växer, den gör så allting dör

Den låter livet frodas, sedan den sakta allt förgör

Den tränger in i märgen

Den bleker färgen

Den vittrar tegel

Den sliter segel

Vi alla följer tiden

Vi är alla i den

Från den kan vi ej fly

Den finns på jord, i hav, i sky

Och utanför våra gränser

Långt bortom alla stjärnor som glänser

Tiden kommer mot oss

Tiden går från oss

Tiden håller oss i sitt grepp

Tiden är för alla ett begrepp

Den grånar hår

Den läker sår

Den tar bort kraft

Som vi en gång haft

Vi kan inte fly den

Vi får inte sky den

Vi måste leva med den

Och vara förtroliga med den

Vi vet att den finns och vi lider

För den tar från oss allt i alla tider

Sakta men säkert låter den allt förgå

Det är livets gång, det måste vi förstå

Ädelosten        Novell skriven av Andrea Kontros 2024-04-04

”Faan!”, utropade han ilsket medan han slängde igen kylskåpsdörren och rev sig över den kala hjässan. Den rörelsen satt i, fast håret hade försvunnit.

Hon tittade skrämt upp från skärmen där fingrets blodröda lösnagel stelnat till i ett nedtryck. Den återhållna irritationen darrade under hennes avmätta ansiktsuttryck medan hon satte sina gråblå ögon i honom.

”Osten! Var faan har du satt osten!” Hans röst var hög och hes av vrede. Han stod fortfarande bredvid den kromfärgade kylskåpsdörren, den dyra modellen som hon tvunget ville ha, nu röd i ansiktet av ilska. Händerna hängde ner med knutna nävar som darrade.

”Måste du skrika så för ingenting! Osten står framför näsan på dig i kylen”, svarade hon kyligt med det speciella uttalet av varje ord. Uttalet som hon så febrilt kämpade för att få bort men som satt fastetsad i hennes tunga.

Han svarade inget, men öppnade återigen kylskåpet. Tog ett kliv, ställde sig framför den och hans huvudrörelser avslöjade ögnadet igenom alla hyllorna. Sedan vände han sig snabbt mot henne igen och slog ut med händerna. ”Mögelosten! Jag satte den bredvid smöret igår! Var faan har du gömt den?”

Hennes pekfingernagel, som åter klickade på mobilskärmens tangenter, stannade till igen och det lilla diamantsmycket på dess spets gnistrade till i lampskenet. Hennes avmätta ansiktsuttryck fick en sammanbiten underton. Nu började han igen. Hon stod inte ut längre med alla hans idiotiska påhitt. ”Vad skriker du för? Jag har sagt dig flera gånger att dämpa din ton mot mig!” väste hon. Ögonens gråblå nyans mörknade till brungrått. På det konstgjort utslätade ansiktet veckade sig tunna rynkor i pannan, där en blonderad hårslinga trillat ner.

Han suckade tungt. Hon respekterade honom inte. Hon gjorde precis som hon ville. I hans hus! Han hade hjälpt henne från den utsatta situation hon befann sig i och detta var tacken! ”Var i helvete har du lagt mögelosten? Den var ju här igår? Du har väl inte slängt den?” röt han och slog näven i bordet framför henne.

Hon ryggade först till, men reste sig med en gång. Mobilen landade med en lätt duns på bordet. ”Vad tar du dig till? Är du inte klok?”

”Det är väl för faan du som inte är klok! Har du slängt min ost?”

”Menar du den kladdiga lilla mögelbiten? Det var bara en äcklig liten skalk kvar. Behöver du göra så stor sak av detta? Det stinker i kylen av den fortfarande!” Hans äckliga matvanor höll på att gå henne på nerverna. Grönmögelost. Råbiffar och råa ägg. Och oxfilé som var helt rå och blodig i mitten. Magen vände sig på henne vid bara tanken. Hon längtade efter sin mat, den hon var van vid från barnsben. Den mörkröda borstsj-soppans lena doft dök plötsligt upp i hennes näsa och hon såg sin mor i vid, veckad blommönstrad kjol svänga om i det trånga köket. Brödet var fortfarande ljummet, skuret i tjocka skivor på en sliten skärbräda och doften av nybakat mättade luften. Han drämde återigen till kylskåpsdörren så hennes minnen skingrades.

Kylskåpsdörren gick igen med en smäll så hela skåpet darrade. Han blängde med mörk blick på henne och rev sig ilsket i det ansade, grånande skägget. Sedan vände han på klacken och gick med långa kliv ut ur köket. Det gick inte att resonera med henne. Hon var ju helt vild. Som en markatta. Varför hade han fallit för henne över huvud taget? Men då var hon ju tio år yngre. Och han också. Och hon var vacker som en ängel. Kvinnlig, välskapt med den änglalika blonda pagen. Som Marilyn Monroe. Han gillade den typen av kvinnor. Kvinnligt förföriska med oskyldig blick. Senare förstod han att hon inte var så oskyldig som hon låtsades vara.

Han dök ner på sängen i sitt rum, på det slarvigt påsatta mörkblå sängöverkastet, och lade sig raklång på ryggen. Han hade eget rum, som även var hans kontor hemma. För hon ville inte sova i hans rum. Det var ju också bisarrt, för de var ju gifta sedan tio år tillbaka. Att han över huvud taget hade gått med på detta! Han kliade sig irriterat på den nästan kala hjässan där hårstubbet spretade runt nacken.

Han snarkade, det var den ursäkten hon hade kommit med. Och hon kunde inte sova då. Men hon gillade honom inte egentligen. Det hade han förstått redan från början. Hennes avmätthet mot honom hade djupnat med tiden. Hela det här äktenskapet hade varit ett spel för galleriorna. Från hennes sida. Inte från hans. Han hade till och med velat skaffa barn med henne, velat börja om från början med att bilda en ny familj. Det hade varit möjligt för henne då. Men inte nu längre. Men hon ville inte. Hon hade två barn i tjugoårsåldern och det räckte för henne, hävdade hon bestämt.

Så nu satt de här i vars ett rum i varsin ända av huset. De möttes i köket och i vardagsrummet. Pratade lite alldagliga saker ibland. Om sina jobb, om vädret och ibland om båtturer de skulle göra. Det var väl det enda de hade gemensamt. Men han fick passa sig för vad han sa för hon hade humör som en tiger. Och allt skulle vara som hon ville. Han hade renoverat om hela huset. För hennes skull. Inte för sin egen, han trivdes bra som det var. Men hon skulle ha nytt, nytt hela tiden. Nya möbler, ny inredning, ny bil, nya kläder, ny resa. Och till och med nytt ansikte. Det hade hon gjort alldeles nyligen och det var inga småpengar det. Som tur hade hon använt sina egna besparingar för det ändamålet. För där gick gränsen. Och det förstod hon säkert.

Det var det enda han gjorde nuförtiden. Betalde för alla hennes lyxinköp. Och det här var tacken!

Han hörde hennes ljud från köket. Nu reste hon sig från bordet, där hon suttit länge. Hennes steg avlägsnade sig rytmiskt, hon gick mot sitt rum.

En doft av tung parfym med blommig underton svävade mot henne när hon öppnade dörren. Hon gillade den doften, den var hennes. Det var hon på något sätt. Hon kunde identifiera sig själv med den doften. Stark, stabil, målmedveten. Och förförisk. Det sista hade hon lyckats med väl under hela sitt liv. Så även med honom, Hasse. Han hade fallit pladask. Då hade hon känt sig nöjd i sin trängda situation. Men det var mer än tio år sedan. Med en suck slängde hon sig på det mörkrosa sängöverkastet.

Då hade hon varit nöjd. Men var hon det nu? På ett visst sätt var hon det. Han var ju snäll och medgiven. Hon fick allt hon ville ha. Men ibland kändes han så enfaldig. Så ytlig och så inrutad. Fyrkantig i sin egen box.

Den vältränade, långa mannen med sin halvlockiga, ljusa hår svävade förbi från minnenas dolda vrå. Han skulle aldrig försvinna därifrån, det visste hon. Det var honom hon tänkte på när hon drömde sig bort. Det var för honom hon hade lämnat allt. Man, hus och barn. Och kommit till detta karga, kalla land. Men han hade inte hållit vad han hade lovat. Efter ett halvår hade hon blivit utslängd från hans hus. Och hon hade ingenstans att ta vägen. Det var då Hasse hade dykt upp. Som räddaren i nöden. Och här satt de nu.

Hon suckade tungt. Var hade hennes drömmar tagit vägen? Om kärlek, glädje och lycka. Han hade slitit dem i stycken med sitt insmickrande tal, livsbejakande attityd och breda leende. Och ändå kunde hon inte glömma honom. Kärleken till honom satt djupt inbäddad i hennes hjärta trots hans enorma svek. Och hon visste att det var han hon alltid skulle längta efter och drömma om.

Hon suckade tungt och svalde. Ofta längtade hon efter något annat. Något nytt. Något spännande och livsbejakande. Ett nytt äventyr. Något som fick hennes känslor att svalla igen. Inte som det här inpyrda grottlivet som hennes och Hasses förhållande hade förvandlats till.

Men hon var inte ung längre. Det måste hon sorgset inse. Och det insåg hon också varje gång hon gick förbi spegeln. Fast hon hade gjort korrigeringen i ansiktet så blev den inte som hon hade önskat sig. Drömmarna hade falerat när bandaget väl kommit av. Hon såg slätare ut, men ändå inte ung. En liten tår banade vägen nerför yttre ögonvrån och försvann mellan de nyblonderade hårstråna.

Men en irriterad handrörelse torkade hon bort tåren och satte sig upp. Inte skulle hon ligga här på sängen och gråta! Sådant tjänade ingenting till, det visste hon.

En snabb blick på guldarmbandsuret från Gucci avslöjade att det snart var kväll. Plötsligt mindes hon sommarnatten i Paris med Sacrés Coers massiva monument i bakgrunden och dragspelsmusiken som svävade i luften. Det var dit de hade åkt på bröllopsresa, hon och Hasse, och det var där han hade överlämnat henne den luxuöst inslagna presenten. Guldarmbandsuret. Den var den första i raden av dyrbara presenter hon fick av honom. Men på sista tiden hade även de sinat.

Men det skulle hon råda bot på. Som nästa födelsedagspresent ville hon ha en långresa till Maldiverna, det hade hon redan bestämt sig för. Och ett set av äkta rosaskimrande pärlor med halsband i flera lager, samt matchande armband, örhängen och ring till.

Nu hörde hon honom tassa i vardagsrummet bredvid, sedan överröstade nyhetsuppläsarens sakliga röst de tassande ljuden. Var klockan redan så mycket?

Hon gick ut i köket och slog upp ett stort glas rödvin från bag-in boxen. Satte sig sedan med sin mobil i den andra soffan, tittade med avmätt min framför sig och den blodröda lösnageln började återigen klicka på skärmen.